lördag

17 grader

Jag öppnar dörren och värmen möter mitt ansikte. Sommar! Det är det första jag tänker på. Går en vända på gården. Ser att blåsippeståndet som finns vid min stentrappa har producerat de första blommorna. De är gudomliga. Det torra och döda gräset runt blommorna står i skarp kontrast med livet som blommorna utstrålar.

Dagen tillbringas med att hjälpa våren på traven. Dött gräs, gamla grenar och gamla blomställningar blir mitt mission idag. Allt samlas ihop och blir till en ansenlig hög. Blåsorna i händerna efter krattningen visar på att de är ovana med detta uppdrag. Våren kan komma!


söndag

Söndagsmorgon

Det finns nog ingen tid på dygnet som jag älskar så mycket som morgnarna. Oftast är jag pigg, oftast är jag ensam. (Mannen sover). Det är tyst och jag kan själv umgås med mig själv utan att ta hänsyn till en endaste människa. Det är egentligen då jag hinner att reflektera över livet. Livet som det upplevts av  mig själv men också som det beskrivs av andra människor. I tidningar, i kontakter, på nätet osv.

För mig är det livsviktigt att våga stanna upp och fundera. Fundera över val som jag gjort och gör. Men också för att upptäckta det värdefulla och hinna njuta av livet. Att leva här och nu, som ofta kan upplevas som en klyscha, är ändå sant. Hur tar jag hand om mina relationer? Vad gör jag med mina förmågor? Måste jag köpa mer?

Solen skiner in igenom husvagnsfönstret och värmer min nacke. Filen i plasttallriken (jag är ju i husvagnen) är uppäten. Ska snart brygga mig en kopp te. Än är det långt till måndagen och den kommande veckans fullspäckade program. Idag är en dag för njutning!

onsdag

Var är vi på väg?

Just den frågeställningen är en viktig ingrediens i ett populärt tv-program. På spåret. Men det är naturligtvis något helt annat jag tänker på. Oavsett om jag surfar runt på nättidningarna, springer förbi löpsedlarna eller låter nyhetsprogrammen på radio eller tv stå på, möts jag av ondska i olika former. Ryssland tar över Krim . Syrien blöder. Rasisterna tar plats i samhället. Drogmissbruket bland ungdomar ökar. Listan skulle kunna göras lång. Och då infinner sig frågan, var är vi på väg? 

I grunden är jag en obotlig optimist. Men när jag gör en omvärldsbevakning känner jag hur denna skakas i sina grundvalar. Ondskan och intoleransen klär sig i många olika kläder och dyker upp när jag minst anar det. Även bland människor som finns i min omgivning. Läskigt. 

tisdag

Konst

Kreativiteten har flödat i kväll. Fyra tanter varav en med kunskap om glaskonst har tillbringat kvällen med att skapa glassmycken. Fantastiskt vad man kan göra med glasbitar och vilka egenskaper glaset har. Nu väntar bränning av glaset och nya former och färger.

När fyra tanter, som alla äger talets gåva möts, är det många ämnen som hinner avhandlas. Skratt blandas med allvarsprat. Livserfarenheter kryddar samtalet. Jag åker hem, väntar på att mina smycken ska brännas. Sen möts vi igen för att göra dem klara.

måndag

Normalitet

I tried to be normal once. Worst two minutes of my life.

Något som enligt min förmenade blir bättre med stigande ålder är att jag släpper normalitetsbegreppet. Livet har lärt mig att variationerna för vad som är normalt är lika brett som antal människor. Och det är ganska befriande att åtminstone ha förstått det. Efterlevnaden skiftar.

Att sträva efter att vara "normal" - eller "som alla andra" är ju egentligen väldigt tråkigt. Hur mycket roligare är inte variation? Omgivningens och mina egna spöken kan hindra mig i att vara ett original. Många gånger kan kraven, både de uttalade och de som inte är det, kännas övermäktiga. Och då kan det verkligen bli "the worst two minutes of my life".

söndag

Min gympapåse

Röjer i garderoben. Vårrensning. Där bland några ärvda dukar ligger den. Min gympapåse. Man gjorde såna när jag var liten. Alla hade en. Den tillverkades på slöjden. Undrar när? Kanske i årskurs 3 eller 4. Det var tider det. I den hade jag mina gympakläder och sockiplast. Sockiplast var som en strumpa med en tunn plastsula så man inte skulle halka. 

Undrar om dagens 9-10-åringar skulle fixa att sy med maskin och brodera som man gjorde då? Kanske inte, men å andra sidan kan de så förtvivlat mycket annat som jag inte kunde då. Så det jämnar ut sig. Liten nostalgitripp blev det!





lördag

Hej klimakteriet

Det var flera år sen jag kunde säga hej till klimakteriet. Kallas också övergångsåldern. Könshormonet östrogenet i kroppen minskar och stannar på en låg nivå resten av livet. Värmevallningar, humörssvängningar och problem att sova kan vara sånt som dyker upp. Mensen upphör. Så naturligt för alla kvinnor men som det sällan pratas eller skrivs om.

Första tecknet för mig var en helt okontrollerad värmebölja som sköljde över mig. Kom från ingenstans och var över på någon minut. Helt plötsligt började jag vakna på nätterna, vilket jag aldrig gjort tidigare. Då visste jag. Nu var min tid. En ny tid med nya erfarenheter. Det är ju inte så att livet avstannar utan det fortsätter i full fart. Kanske att åldern gör att jag i högre grad än tidigare väljer vad jag vill lägga min energi på.

Nu ska jag läsa vad andra skrivit om klimakteriet - har beställt boken "Hej klimakteriet". Återkommer i ämnet!

fredag

Cuba - Upsala-Ekeby

På väg hem från jobbet. Going genomet Gallerin. Lions har Loppis i en tom affärslokal. Och where står det. Berit Ternells servis Kuba. Val har aldrig kikat efter FORUT. Men Faller helt pladask för Färg och Form. För 400 kronor följer med fållen. Impulsinköp i Dess Ratta bemärkelse.

Berit Ternell LeverantörsguideDu är Född i Göteborg 1929. arbetat på FLERA Stall, bland annat på Gefle Porslinsfabrik under femton år. Under den tid Designade Honen föremål för både Gefle OCHj Ekebyfabriken.



söndag

För framtids segrar!

Mitt första Vasalopp i natura. Tidigare har jag bänkat mig framför TV:n och fascinerats och beundrat alla dessa människor som tar sig de nio milen på skidor från Sälen till Mora. Den här gången kunde jag med egna ögon se och även själv vara med att heja fram både vinnarna men också alla andra vanliga "Svenssons" som bestämt sig för att utmana sig själva.

Jag stod som du nog förstått bredvid spåren och reflekterade över vad som skulle få mig att åka nio mil på skidor. I ett sträck också. Vad skulle jag vilja bevisa? Vad skulle få mig att gå upp i svinottan, för att vara på start vid halv sex i Sälen för att sedan vänta tills efter åtta innan starten går. Inget i dagsläget. Jag är så nöjd att få stå vid sidan av.
NorrmanMynen som vann Vasaloppet
Norskan som var första kvinnan över mål

I fäders spår för framtids segrar

Rädsla

Får man säga att man är rädd? Jag är faktiskt det. När stor stat morrar och hotar en liten, är det svårt att inte känna kalla kårer utefter ryggen. Jag tänker naturligtvis på Ryssland och Ukraina. Vad driver ett så stort land som Ryssland att ge sig på en granne? Räcker inte det territorium och den makt som de har?  Vad kommer hända? Det värsta är väl att detta stora land kommer högaktningsfull att strunta i alla fördömande från övriga världen.

lördag

Jag kräks också

Det är inte bara försäkringskassans chef Dan Eliasson som kräks över Jimmy Åkessons inlägg i programmet Debatt på TV i början av veckan. Jag gör det också. Och inte bara det, jag skräms och skäms att dessa människor med åsikter som Åkessons finns representerade i vår riksdag. Människor som gör om icke sanningar och halvsanningar till sanningar och presenterar dem med sådan övertygelse och frenesi att de kan uppfattas som detta. Naturligtvis handlar "sanningarna" om människor med annat etniskt ursprung. Och i detta fall vad de gjort med herr Åkesson i åldern mellan 5-8 år. Det visar sig att det bara fanns en kille i herr Åkessons klass som kom från Rumänien om jag inte missminner mig. En kille! Och när herr Åkesson talar om tiden får man lätt uppfattningen att det handlade om en stor mängd människor. En icke sanning som blivit en sanning i hans huvud.

Så nu har jag sagt det.