Självömkan

För det mesta är jag av den positiva sorten. Försöker i de flesta fall se möjligheter. Men som ni vet, det finns alltid undantag. Ikväll är ett sådant. Allt runt omkring är just nu to much. Känslan är så i alla fall.

Konstigt är att jag tror att själv-  och medömkan ska hjälpa mig ur situationen. Hela jag skriker efter att någon ska dyka upp och tycka synd om mig och bekräfta min självömkan. Ja det är ju inte så att jag är speciellt stolt över känslorna, men jag är i alla fall ärlig. 

Så nu var det sagt. Det var skönt!
Det blir en bättre dag i morgon. Det vet jag!